Viktor i Tokyo

På en av tusentals papper jag fyllt i och skrivit på har jag lyckats anmäla mig till Homestay Program, anordnat av föreningen Hippo Family Club. Jag skulle spendera en helg med en normal japansk familj. Dock stördes det normala hos familjen av att dom var medlemmar i den där klubben. Lördagskvällen började med ett möte i en av klubblokalerna.

"Hippo goes overseas. What is a hippo? A hippo's a hippo. I'm a hippo, you're a hippo, we're aaaaall hippos!"

Klubben går ut på att familjer träffas på möten och försöker rabblar knappt igenkännbara ramsor utantill på massor av olika språk för att sedan hävda att dom pluggar språken i fråga, vissa verkade till och med tro att dom dom kunde språken. Men dom visste inte ens vad dom sa!!! När ett av ljushuvudena snackade frågade jag liraren bredvid mig vilket språk det var, han bara: "swedish". Jag blinkade en gång och bara: "aahh".

Eftersom dom hade besök av mig och två andra utbytesstudenter tog om tillfället i akt att öva och slipa på sina språkkunskaper i de aktuella språken. Dom imponerade oss alla med sina bristande skills. Självklart var jag väldigt förlåtande för detta, jag har inga krav på att dom ska kunna massa språk. Dom verkade dessutom ha väldigt kul tillsammans, och alla barnen kunde leka med varandra osv.. Men när jag senare kom hem till familjens hus förstod jag att språkträningen inte bara var en ursäkt för att ha kul tillsammans, (detta är sant) det var ett seriöst försök att lära sig 19 språk samtidigt utan någon som helst anstränging! Deras hobby var att spendera sin fritid med att lyssna på hippo-producerade cdskivor med folk som pratar. Hemma hos min familj spelades en svensk flickröst som sa idiotiska grejer på svenska, på repeat hela kvällen. Jag frågade dom om dom spelar det hela tiden. "Nej, vi byter till olika språk". Dock får dessa familjer inte ut någonting av detta, eftersom skivorna inte innehåller några översättningar. Haha!

Men det var kul faktiskt, dom bjöd på en massa och barnen var jätteglada att ha besök och det var coolt att se hur trångt en japansk familj i Tokyo bor. På söndagen åkte vi till Ginza, fiskmarknaden i Tsukiji och ut till Chiba (ännu ett Hippomöte). Den trevliga familjefriden sabbades av farsan som gick ut för att från en restaurang för att slå sin son efter nån incident.


Det första hippomötet, en av alla sköna kommentarer var:
- How is: you can call me Bikuchan, in Swedish?
- hm... Kalla mig Bikuchan.
- Caramel Bikuchan


Den lilla chillaren Kei leker.


Bakom den här snubbens utsträckta pekfinger är sängen jag sov i. Där omkring utspelades en spännande kamp mellan mig och en väckarklocka tidigt söndag morgon, om ni orkar läsa. Jag vaknade av att nått i rummet pep och antog att familjen på övervåningen (dit man kom med stege) skulle stiga upp. Dom verkade dock inte reagera så jag började leta efter väckarklockan men hittade den inte så jag gick och la mig igen, "...den slutar kanske". Efter fem minuter av fortsatt pipande tänkte jag "okey detta är dolda kameran. jag gör bort mig inför hela världen, jag måste styra den här skiten." Mina misstankar riktades mot väggen ovanför fönstret, där hängde ett gökur. Samtidigt satte en andra väckarklocka igång i en annan del av rummet, men den slutade efter ett par sekunder. (??!!). Jag började gripas av panik. "Vågar jag trycka på knapparna på gökuret? Jag pallar inte väcka hela familjen med att en jäkla fågel skjuts ut och bara vrålar KUCKELIKU!!!! tidigt på morgonen så att hela familjen kommer ner och ser mig stå och pilla med deras prydnader i taket." Efter ytterligare en viss tid var jag tvungen att göra nått, och tryckte på knapparna: Ingenting hände, pipandet bara fortsatte och jag är nästan hundra på att det kom från gökuret. "Vaknar dom aldrig där uppe?". Den andra väckarklockan drog igång igen men slutade strax efteråt, vid det laget låg jag i sängen och tänkte på om jag skulle gå upp till familjen och väcka dom, men dom hade aldrig ens visat mig övervåningen när dom var vakna, så jag kände mig inte så välkommen där uppe. Jag bestämde mig för att vänta ut den där väckarklockan och efter totalt en halvtimme dog den och det var väldigt lättande.


Jag och Kei i Ginza.


Extremt god sushi, man tar vad man vill, priset avgörs på färgen på tallrikarna som man visar sen.


Fadern och de två barnen i min homestayfamilj rabblar ramsor dom inte förstår på det andra Hippomötet.