Viktor i Tokyo

De svenska sedlarna är så jäkla små! Och allt är väldigt tyst! Och självklart är det kallt.

I övrigt, det är stand up i Älvsjö (gratis) på fredag (den 29onde), på Rica Talk Hotel kl 20.30. Jag ska vara konfrecier(!). Så missa det inte om ni vill se nått kul.

100 poliser kom, men lyckades inte fånga apan som flydde iväg mot harajukuhållet. Tyvärr missade jag apan, och den attackerade inte heller någon så vitt jag vet så det gjorde det hela lite mindre spännande. Ingen vet hur den kom dit, men det sägs att det sätts flera apor på olika ställen i Tokyo på sistone, och dom tror att det kan vara samma apa som bara kutar omkring i stan och skrämmer folk.

Det verkar vara en tradition för alla som vill bestiga bestiga Mt. Fuji att se soluppgången från toppen, så folk klättrar upp på natten och ner på morgonen. Allt är uttänkt så att man ska bli så trött som möjligt. Jag och australienaren Dave följde traditionen och spenderade dagen på stranden (japans lägsta punkt) och drog därifrån vid solnedgången för att hinna upp på japans högsta punkt innan solen gick upp igen. Lite som en tävling med solen. Eftersom det bara finns ett Mt. Fuji och 130 miljoner japaner, och sommarn är typ den ända tiden man kan bestiga, var vi inte ensamma. På helgerna är det köer upp på toppen. Men vi klarade oss bättre och kunde garva åt många av de inhemska klättrarna som tog det hela lite för seriöst, eftersom man kan åka bil halvvägs upp blir det ju inte värsta brutala klätttingen. Folk gick i stora grupper för att låtsas att det är säkrare och köpte syrgastuber för att andas på hög höjd och låtsades att det gjorde någon skillnad. För att inte tappa bort varandra släpade dom med sig konstiga ljusstavar vilket ledde till att det satt flera utmattade Darth Vaders med respiratorljud vid sidan av stigen på vägen upp.
Det var galet tröttsamt, men om man som vi gick väldigt snabbt tog det inte så lång tid, vi kom upp på toppen på 4 timmar och kunde vänta på soluppgången där uppe. Sen kunde vi gå ett varv runt kratern och slutligen kämpa oss ner igen och då började solen steka. Väl nere ville man bara sova.


Dave och jag försöker låtsas att vi inte är helt utmattade på vägen upp.


Någon halvtimme efter soluppgången, långt ovanför molnen!


Jag och Mt Fujis skugga där nere.


En vattenpöl. Den högsta toppen är där i bakgrunden och kratern är ner till höger.

Lisa och Joe har det bra, och jag med. Försökte få Lisa att skriva ett gästinlägg förrut när hon var här men hon pallade inte hehe. Idag drog vi på karaoke tillsammans!


Samma rum.

Hej hej,
i måndags kom Lisa hit med Joe och de hängde med på en båt, som var typ en klubb, runt Tokyo Bay, första dagen. Nice utsikt osv. Det mest märkvärdiga under båtresan var att något hände i allas huvuden, och alla började ta gruppfoton utan dess like. Många minneskort exploderade. Det var kul och intressant!
Jag bjöd också med Lisa och Joe ut hooden där vi besökte vårt kända Raamenställe. Otroligt goda nudlar, och samma kväll såg jag att grundaren var med på TV. Innan lunchen hade vi dragit till ett japansk badhus, varje gång jag är där verkar det bli lite billigare, och ännu mindre folk. Upptäckte dock för sent att stället ändå drar in pengar på ett antal förföriska massagestolar som man lätt fastnar i.
Jag släppte av dem igår på Yokohama Line, säkert Tokyos mest förvirrande tåglinje, och sen dess har jag inte hört av dom... Man kan inte vinna mot yokohama line. Jag är fortfarande lost efter 11 månader där. Ibland bara vänder tåget och åker tillbaks igen mot andra hållet och man bara hmm... 5-0 till yokohama line.


en bild från båten.

Lyckades hacka lite (dvs väntade) så att nu kan jag lägga upp bilder. så nu kanske besöksstatistiken återvänder till lite över en halv besökare om dagen: mest jag själv då och då. Dock blir ni förmodligen besvikna, inte så coola bilder har tagits...


Jag hittade lite risfält när jag letade nya vägar (som en myra gör) hem från skolan med cykeln. Det framgår inte på bilden men det är skönt att komma ut från gatorna lite för det är extremt lökigt, säkert 35 i skuggan.



En bild på pappa när han var ung.



Olagligt photage inifrån Asahi´s bryggeri i Odawara, som skolan tog oss till lite överrasakande. Inte så pjåkiga spionskills måste jag säga... oohh noo...? när jag skrev det hörde jag den fetaste åskan utifrån. Som ett tecken på styrkan i mina ord, eller på att jag inte borde skriva det.  Men jag låter det stå hursomhelst.

Ostkusten drabbades av en 20 cm`s tsunami efter annu en jordbavning, det ar sant assa. Den nadde inte riktigt upp till Fujigaoka station, sa vi fick lasa om den pa internet lopte genast upp pa taket med det badbrallor for sakerhetsskull.
For ovrigt stor respekt till snubben som matte upp hojden pa tsunamin, kan inte vara helt latt pa en 20cm vag.

Slutet på terminen här, den 8 augusti ska 30 pers presentera sin forskning, jag ska presentera sist av alla så jag har förberett med en fyrverkerier och liknande för att få till finalkänslan. Jag ska lämna in arbetet imorrn men på labbet var dom fast bestlutna om att jag måste få med lite UV-spektroskopi-data, trots att maskinen inte funkade och att det är lite väl tight med tiden asså. Jag och en annan snubbe på labbet fixade så jäkla mycket fel med den maskinen men graferna vi fick fram var ändå helt buggade. Det mest komiska var när vi upptäckte att hela innandömet var fullt av en vätska som läckt ut, men att maskinen ändå inte gav okey resultat när vi fixat det.

Anledningen till att jag skriver om nått så tråkigt är att jag fortfarande inte kan lägga upp nån bild... så jag vet inte vad jag ska skriva. Men nu kom jag på! Jag hade lite äventyr med värmen på friidrottsbanan i Shibuya i lördags också. Det kändes som att solen blivit utbytt mot pistolstjärnan. Brutalt varmt. Det intressanta var att jag drack två liter vatten efter intervallerna och att jag därmed satte ett personlig rekord tror jag. Totalt under dagen, blev det också förmodligen ett vattendrickarrekord. Jag var sjävklart nöjd!

Jag hann också med ett väldigt smärtsamt ryggplaskrekord när jag försökte mig på en bakåtvolt på stranden. Jag hade tur att inte huden sprack och öppnade upp en hel rygg naket kött mot saltvattnet. Det hade svidit ännu mer, och inte varit särkilt estetiskt tilltalande. Plus inte så roligt för nån kompis som skulle behöva rulla tillbaka och trycka ner dom halvmeterstora hudflagorna igen så att dom inte skulle hänga ut på sidorna som två fattiga vingar. Men det behövdes inte som tur var.

Hejdå!

Av någon anledning går det inte att lägga upp bilder på bloggen längre, dom har "uppdaterat" servern/hosten (eller nått), och en av deras förbättringar verkar vara att låta en bild ladda i en evighet när man försöker lägga upp den. Tidigare idag var jag i alla fall på Enoshima beach, det var galet varmt. En intressant aspekt med stranden är att det finns olika faror där som man måste ta hänsyn till. Den första skadan du förmodligen råkar ut för (om du åker dit) orsakas av att du nuddar sanden med din fot när du försöker gå på stranden barfota. Det brändes ganska hårt. Men efter ett tag blev det bättre och man kunde gå helt normalt, lite skumt. Underskatta inte solens styrka heller, man kan lätt bränna sig. Men det mest intressanta faran på Enoshima beach är att den verkar hemsökas av stora flockar av hungriga enorma örnar. Om du försöker ha en lite slarvig picnic där, är risken stor att flera örnar (med nästan 2m vingbredd, var vår uppskattning) bara dyker ner mot maten och flyger iväg med den. Vi gjorde inte picnicmisstaget men en barnfamilj längre bort verkade helt klart ha del problem...
Skulle vilja lägga upp en bild på örnarna men men, vi ses snart i alla fall!

Jag vaknade lite halvt borta mitt i natten av Daniels (min rumskompis) väckarklocka ringde och bara: "hmm... konstigt att sätta alarmet kl. 02.00 när han inte ens är hemma"... "Ska jag upp och leta?". Efter några sega sekunder insåg jag att det inte var en väckarklocka utan ett alarm, "...kanske brandalarm?" tänkte jag för mig själv och började klä på mig lite långsamt. Jag valde ett par shorts och en lagom normal tröja, som låg till hands. Sen gick jag fram till dörren och öppnade den och möttes av en stark rök. Självklart vakande jag till på nolltid och gick omkring och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag tänkte att "förmodligen brinner det på övervåningen så jag har mitt på det torra än så länge" och kunde börja planera på vad jag skulle rädda från rummet. Samtidigt började korridoren fyllas av trötta studenter som letade efter branden som orsakade all rök, eller i alla fall stänga av brandalarmet. Efter 10 minuter av resultatlösts sökande höjde en förlägen utbytesstudent rösten och sa med darr på rösten, som om alla skulle lyncha honom: "I´m sorry everyone, I tried to make food, but I forgot it". Och det var allt egentligen.

I eftermiddags ville vi utsätta byggnaden för lite ytterligare brandrisk och valde yakinikubarbeque-på-taketmetoden. Det var helt riskfritt dock, tack vare diverse säkerhetsåtgärder. Jag hittade, jävligt random, en slags lampskärm i en buske utanför dormitoryt som vi kunde vända upp och ner och slänga kol i och använda som grill. Vi köpte ett galler, kött och grönsaker och började bära upp allt på taket. Tyvärr han solen gå ner så det var svårt att se vad man stoppa i sig och om köttet fortfarande var rått, eller om det hade förkrympnat till en svart stenbit, så man fick smaka sig fram. Oturligt nog ville någon äta kyckling vilket gjorde det lite läskigare att smaka sig fram efter bra kött.

Ha det bra allihopa.

Godkväll, hoppas allt är bra i Sverige. Idag försökte jag rädda några japanska liv genom att ge blod i en blodbuss men blev dissad. En svensk måste bo i Japan i 5 år innan han kan ge blod här fattade jag det som, ganska länge... Föredelen var väl att jag slapp förlora en halv liter blod, brukar man ta så mycket?

Förra veckan när var vi på studiebesök på Sonyfabriken på andra sidan Tokyo Bay, vi åkte i en lång tunnel och kom upp på en konstgjord ö med ägande utsikt över vattnet mitt i havet innan vi fortsatte på bron över resten av bukten till Sony-fabriken. Där fick vi se några PlayStation 3 och lite Blueray spelare tillverkas, självklart fick alla var sin PS3 hem gratis. I övrigt har det inte hänt så mycket i veckan, jag spenderade två heldagar i NMR-rummet och heldag på lektioner typ hehe.

Försökte lägga in bilder här men failade... förlåt, men det var inte mitt fel. Det var någon annans fel. Hejdå.

Efter en till heldag i NMR-rummet förstår jag kanske varför en kvinna på labbet säger att det spökar där (om ni minns). En konstig maskin som pumpar luft eller nått precis till vänster om mig gör ljud som låter exakt som en gående människa, vilket gör att jag hela tiden reflexmässigt vänder mig om mot dörren för att hälsa på den som kommer in. Sen inser jag att det är det där luftblåset igen hehe. Aja, inte så coolt kanske, men aldelles nyss läste jag i dagstidningen "Japan Times" att japanska är lätt att lära sig tala, eftersom de flesta verb är regelbunda och orden är lätta att uttala. Däremot anses skriftspråket väldigt svårt. Sedan, som en liten oviktig detalj, skrev dom att 90% av alla japanska meningar använder ord från en pool av ungefär 10 000 ord. Motsvarande siffra för engelska och spanska är 3000 ord, och för franska endast 2000 ord. Det borde göra att det inte är så lätt att lära sig tala ändå. Om jag lär mig 10 ord om dagen (extremt) tar det nästan 3 år... :-( Men eftersom jag förmodligen kanske har lärt mig 1000 ord efter ett år här bör det ta 10 år!!!!!! galet.

Hur som helst, vi ses.

Idag såg jag något jag aldrig sett förrut, något som enligt förpackningen verkar kallas himechan på japanska och som säkert skulle kallas dvärgäpple på svenska eftersom man kan använda ordet dvärg som ett prefix för växter som är mindre än vanligt, t.ex. dvärgbjörk, dvärgtall, dvärgbuske, dvärgnöt osv. Jag köpte mig självklart några små äpplen och dom smakade precis som vanligt. För att visa deras ringa storlek komponerade jag ett konstverk som ni ser ett kort på här nedanför. Konstverket består av ett litet äpple utplacerat på en chokladtub som använts som nödproviant här på dormet men som börjat närma sig sitt bästföre-datum och tagits ut från nödproviantsförådet av vaktmästaren och delats ut till de boende tillsammans med misosoppa, fisk och kakor, allt på burk. Den lilla chokladtuben fungerar i konstverket som en jämförelse för att äpplets storlek ska framgå tydligare och inte framstå som särkilt stort, vilket det inte heller är, eller rättare sagt var, eftersom det redan är uppätet. Inte för att det är så viktigt för er att veta, men jag har fortfarande tre till fyra dvärgäpplen kvar, som jag tänker äta vid ett senare tillfälle.

Jag ser nu att konstverket inte riktigt lyckades, äpplet ser större ut på bilden än vad det egentligen är. Poängen är att äpplet är mindre än en jordgubbe, det är lite svårt att förmedla den litenheten över internet. Så det kanske är bäst ändå att ni tittar lite på en jordgubbe och föreställer er själva.


Ett dvärgäpple på en chokladtub, i bakgrunden ett usb-minne, en kamerabatteriladdare etc.

Hejdå vi ses.

Hej hej här är det bra, hoppas allt är lugnt där hemma. Inga farliga kulturkrockar på sistone, och fredagens labbmöte varade inte i en oändlighet. Sverige håller på att ta över vårt labb, en tjej satt och käka svenska pepparkakor och en annan läste vetenskapliga texter från Albanova på KTH. När jag skulle öppna en låst dörr visste jag inte hur jag skulle göra, men då såg jag att det satt en knapp med texten "Dörröppning" på, ganska random.

Förövrigt är mitt campus typ en djungel. Jag har sett två saker jag inte trodde fanns på riktigt, utan bara i djungeln i King Kong-filmer. Det första var en autentisk lian som hängde från ett träd. Det andra var något som var jävligt avskyvärt: en 30 cm lång tusenfoting!! Shit asså... jag trodde dom bara kunde bli typ 5 centimeter långa. Om jag hade vart snabbare med kameran hade ni sett en fräsch bild här.

Aaaah och några utbytesstudenter har gjort något slags uppspel om det japanska samhället, dvs. hitech toaletter, packade tåg och långa arbetstider. Jag stod under hela uppträdandet bakom ett skärm och gjorde ljudeffekter. Helt klart roligt. Videon på youtube har efter bara några dagar över 1000 visningar! Här är den.

Ha det bra allihopa, vi ses.

Lite olika platser. Senaste veckan har bland annat bjudit på en intressant japanskalektion där vi fick lära oss vad man ska säga för att råna folk, eller om vi skulle lära oss att förstå när vi blir rånade. Intressant i alla fall. Vi har också vart på studiebesök på JAXA, japanska motsvarigheten till NASA. Inget riktigt komiskt hände där egentligen vad jag vill minnas. Det var dock komiskt gå upp astidigt en lördagmorgon och dra till världens största fiskmarknad (Tsukiji Fishmarket), för jag var mindre trött än när jag går upp halv nio på vardagsmorgonar. Sånt är konstigt, sen blev man ju lite körd senare under dagen men då är det lugnt för då har man inte så nära till en skön säng. På Tsukiji Fishmarket såg jag mer fisk än jag någonsin gjort, men det luktande ändå inte fisk, och jag fick lära mig att färsk fisk inte luktar. Tonfiskar kan bli jävligt stora också. På eftermiddagen, dvs. efter 08.00, kunde jag se sensoji templet i Asakusa i tid innan det blev helt proppat av turister. Det var glassigt!





Studiebesök på Tsukuba Space Center & Kaminarimon porten i Asakusa

Tidigt på Tsukiji Fishmarket... & en femvåningspagoda i sensojitemplet i Asakusa

För över 1000 år sedan introducerades teet i Japan av grannlandet Kina. Efter några århundraden var det vida spritt i landet och bland flera grupper, inte minst samurajerna, var det populärt att dricka te och umgås tillsammans. Sen no Rikyu förstod att möten mellan människor vara viktigt, de ska man ta vara på och värdesätta. Han insåg att det av någon anledning inte räckte att dricka te tillsammans, utan det behövdes en ceremoni. Te-ceremonin skapades.

Det är svårt att tro att denna ceremoni finns.

Innan teet dricks, ska en stor mängd saker uträttas. Till att börja med inleds det hela traditionellt med att man ska krypa in i ett rum genom ett litet hål i väggen, för att visa respekt för värden. Sedan bör man sätta sig ner på rad och vänta på att värden ska framträda på knä genom den riktiga dörren med de verktyg som saknas i te-rummet med sig. Värden förbereder sedan teet från scratch, vilket innefattar att tvätta kopparna, samtidigt som gästerna iakttar behärskat. Det är naturligtvis inte lämpligt att prata i den här situationen, utan allt bör ske under tystnad.

När teet serveras måste gästen följa exakta regler för hur koppen ska lyftas och drickas ur, alla rörelser som sker i rummet är noggrant planerade för att uppnå en perfekt stämning. En gäst i taget dricker av teet, och då allt i en klunk, sedan börjar värden bereda nästa persons te. Ceremonin innehåller en hel del väntan, utan särskilt många sinnesintryck, men ska ändå inte förväxlas med sensorisk deprivation.

Här följer några intressanta länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=cN5de0HR_ME
http://www.youtube.com/watch?v=HiYA8yLzSvQ&feature=related

I Hakone finns ett sånt där bad som japaner gillar att bada i, det kallas för onsen och är typ en grund pool med varmt vatten i där man ska sitta och koppla av (låter som att jag pratar om en göl, fast detta är niceare). I veckan åkte jag dit med ett gäng utbytesstudenter. Det speciella med detta badhus (Yunessan) är att dom har spexat till den traditionella onsen med lite speciella pooler med kaffe, grönt te, rött vin och sake i, istället för vatten. Det ska naturligtvis vara väldigt bra för huden, hälsan och liknande saker att bada i.

I övrigt kännetecknades stället av lite lagom trängsel. En kö bildades till en fot-pool med fiskar i som skulle suga på fötterna och ge dig bra hälsa förmodar jag. Jag orkade inte stå i kön så jag satte mig i en bubblande nudelsoppa ett tag.

Hela komplexet var konstruerat så att man skulle förlora lokalsinnet och gå vilse. Två gånger fick vi gå till informationen för att efterlysa våra förlorade vänner i högtalarna. Trots detta lyckades vi ändå tillsammans hitta en lunchbuffe i en avlägsen del av byggnaden som hade en fontän av choklad och obegränsat med marshallows att doppa däri, och allt var inkluderat i inträdet! Efter ett par timmar på badhuset var en av oss helt försvunnen och vi lyckades missa vår ända buss hem med fem minuter. Vår försvunna kamrat satt dock på den bussen på nått sätt. Utvägen blev att börja gå nedför berget och sura tills vi hitta en tågstation, det var ett äventyr för vi hamnade på något slags bergståg som fick vända flera gånger för att komma ner. Vi fick också se Mt. Fuji igen hehe.


Denna bild föreställer mig och vietnamesiska Han i en märklig glädjeyra eller nått.


Kanangsan från Thailand posar och Mt Fuji står i bakgrunden.


Grym grönska på vägen upp mot Hakone, värsta djungeln.

Peace!

Igår var det fotbollsturnering och jag har äntligen överkommit buggen så nu kan jag lägga upp bilder igen på bloggen. I övrigt lyckades jag förstöra en grej på labbet för hundra tusen yen, det var lite jävligt. Men jag behöver inte betala nått tror jag hehe. Nu är det Golden Week i Japan, vilket innebär att det är i början av Maj, och tre helgdagar kommer samma vecka, så det blir som en grym ledig vecka. Det är coolt.


Bergochdalbanan Eejanaika, känd för världens långsammaste kö.


Fujiyama.


Owen och jag på fotbollsplanen.


Fotbollslaget.