Viktor i Tokyo

De svenska sedlarna är så jäkla små! Och allt är väldigt tyst! Och självklart är det kallt.

I övrigt, det är stand up i Älvsjö (gratis) på fredag (den 29onde), på Rica Talk Hotel kl 20.30. Jag ska vara konfrecier(!). Så missa det inte om ni vill se nått kul.

100 poliser kom, men lyckades inte fånga apan som flydde iväg mot harajukuhållet. Tyvärr missade jag apan, och den attackerade inte heller någon så vitt jag vet så det gjorde det hela lite mindre spännande. Ingen vet hur den kom dit, men det sägs att det sätts flera apor på olika ställen i Tokyo på sistone, och dom tror att det kan vara samma apa som bara kutar omkring i stan och skrämmer folk.

Det verkar vara en tradition för alla som vill bestiga bestiga Mt. Fuji att se soluppgången från toppen, så folk klättrar upp på natten och ner på morgonen. Allt är uttänkt så att man ska bli så trött som möjligt. Jag och australienaren Dave följde traditionen och spenderade dagen på stranden (japans lägsta punkt) och drog därifrån vid solnedgången för att hinna upp på japans högsta punkt innan solen gick upp igen. Lite som en tävling med solen. Eftersom det bara finns ett Mt. Fuji och 130 miljoner japaner, och sommarn är typ den ända tiden man kan bestiga, var vi inte ensamma. På helgerna är det köer upp på toppen. Men vi klarade oss bättre och kunde garva åt många av de inhemska klättrarna som tog det hela lite för seriöst, eftersom man kan åka bil halvvägs upp blir det ju inte värsta brutala klätttingen. Folk gick i stora grupper för att låtsas att det är säkrare och köpte syrgastuber för att andas på hög höjd och låtsades att det gjorde någon skillnad. För att inte tappa bort varandra släpade dom med sig konstiga ljusstavar vilket ledde till att det satt flera utmattade Darth Vaders med respiratorljud vid sidan av stigen på vägen upp.
Det var galet tröttsamt, men om man som vi gick väldigt snabbt tog det inte så lång tid, vi kom upp på toppen på 4 timmar och kunde vänta på soluppgången där uppe. Sen kunde vi gå ett varv runt kratern och slutligen kämpa oss ner igen och då började solen steka. Väl nere ville man bara sova.


Dave och jag försöker låtsas att vi inte är helt utmattade på vägen upp.


Någon halvtimme efter soluppgången, långt ovanför molnen!


Jag och Mt Fujis skugga där nere.


En vattenpöl. Den högsta toppen är där i bakgrunden och kratern är ner till höger.

Lisa och Joe har det bra, och jag med. Försökte få Lisa att skriva ett gästinlägg förrut när hon var här men hon pallade inte hehe. Idag drog vi på karaoke tillsammans!


Samma rum.

Hej hej,
i måndags kom Lisa hit med Joe och de hängde med på en båt, som var typ en klubb, runt Tokyo Bay, första dagen. Nice utsikt osv. Det mest märkvärdiga under båtresan var att något hände i allas huvuden, och alla började ta gruppfoton utan dess like. Många minneskort exploderade. Det var kul och intressant!
Jag bjöd också med Lisa och Joe ut hooden där vi besökte vårt kända Raamenställe. Otroligt goda nudlar, och samma kväll såg jag att grundaren var med på TV. Innan lunchen hade vi dragit till ett japansk badhus, varje gång jag är där verkar det bli lite billigare, och ännu mindre folk. Upptäckte dock för sent att stället ändå drar in pengar på ett antal förföriska massagestolar som man lätt fastnar i.
Jag släppte av dem igår på Yokohama Line, säkert Tokyos mest förvirrande tåglinje, och sen dess har jag inte hört av dom... Man kan inte vinna mot yokohama line. Jag är fortfarande lost efter 11 månader där. Ibland bara vänder tåget och åker tillbaks igen mot andra hållet och man bara hmm... 5-0 till yokohama line.


en bild från båten.